Spoilers för hela säsong 9!
Efter allt mitt suckande och muttrande om Peter Capaldi så undrar ni säkert varför jag över huvud taget har sett säsong 9. Men, hur mycket jag än saknar Matt Smith eller David Tennant, tycker Capaldis Doktor saboterar allt jag gillar med Doctor Who, så kommer man ju inte ifrån det enkla faktumet att det är en underbar, fantasirik serie med episka berättelser spanning over all of space and time. Det finns ingenting som är för stort eller för litet för att rymmas i denna serie.
De två första avsnitten ”The Magician’s Apprentice” och ”The Witch’s Familiar” handlade till stor del om Doktorns eviga vendettor med Davros och The Master/Missy, vilket kändes väldigt gammalt och återanvänt. Just när det gäller dessa antagonister så utvecklas det alltid till en kamp om vem som är smartast, och Smartaste mannen-tropen är jag evinnerligt leds på.
Men.
De två nästkommande avsnitten ”Under the Lake” och ”Before the Flood” var faktiskt riktigt bra! Besättningen som förvandlades till spöken var så där mysigt skrämmande, upplösningen var sjukt spännande och de lyckades till och med få mig att fundera ”Hur kan detta sluta lyckligt?” Det kändes som ett klassiskt Doctor Who-avsnitt som även nyttjade showens premisser med tidsresor och paradoxer till fullo.
En sak som borde tas för givet med tanke på att detta är 2016 är att serier ska vara jämställda och ha ett mångfald. Många serier misslyckas fatalt med det, men för Doctor Who är representation en av seriens styrkor (i alla fall bland gästskådisarna). Den berättar många olika historier i olika tidsåldrar och olika kulturer, och nyttjar detta tillfällen till att ha ett brett persongalleri med karaktärer av olika kön från olika kulturer, åldrar, sexualiteter och inte minst – olika funktionsförmågor.
I ”Under the Lake/Before The Flood” finns bland annat en döv karaktär (Cass) som också spelas av en döv skådespelerska! Sophie Stone är briljant, och jag gillar hur man gör hennes funktionshinder till en sån icke-grej. Cass är ledaren, och ja, hon har en dövtolk, men aldrig någonsin under hela avsnittet blev hennes dövhet problematiserad, eller hennes tolk placerad i fokus. Som hörselskadad är jag väldigt glad över att se karaktärer jag kan relatera till på ett mer personligt plan!
(Cass och hennes tolk.)
Sen blev jag ännu mer imponerad av ”The Girl Who Died/The Woman Who Lived” med Maisie Williams, där man tar hela den här ”hjälten som levt för evigt och är trött på mänskligheten” -tropen ifrån Capaldi och visar hur det är att leva för evigt ur en ung kvinnas perspektiv. När Williams karaktär Ashildir och Doktorn pratar om sin odödlighet är det väldigt tydligt att deras erfarenheter är väldigt olika. Ashildir må ha levt för evigt, men hon har levt för evigt som en flicka. Avsnitten lyfter dock vid olika tillfällen fram att även om karaktärerna till ytan är av olika åldrar och har fått utstå helt olika saker så delar de en slags uråldrig bitterhet. Man ser förbi Maisies unga ansikte och anar hur mycket hon sett och levt igenom, och märker också i deras samspel att de förstår varandra på en helt annan nivå än Clara och Doktorn.
”The Zygon Invasion/The Zygon Inversion” var ett annat dubbel-avsnitt jag älskade! För er som sett ”The Day of the Doctor” så är detta ett avsnitt som följer den storyn, händelserna efter fredsavtalet med Zygonerna som lett till att de lever under hemlig identitet, som människor, på jorden. Osgood och Osgoods Zygon-kopia förkroppsligade detta fredsavtal genom att vägra avslöja vem av dem som var en Zygon och vem som var en människa, eftersom dom båda ansåg att de var lika mycket Zygon och människa och att det inte ska spela någon roll. Sen dess har Missy dödat en Osgood, men den kvarvarande håller fortfarande sin identitet hemlig. Det som är så underbart med detta avsnitt är bland annat UNITs personal består av typ 99 % kvinnor, och ingen gör en grej av det. Långt mer än hälften av hela rollbesättning i detta dubbelavsnitt är kvinnor.
Osgood, vetenskapskvinna för UNIT
Kate Steward, ledare av den hemliga militär-organisationen UNIT.
Colonel Walsh, högsta befäl i UNITs insatsstyrka
Sheriff Norlander, i den sömniga småstaden Truth and Consequence
Jac, Kate Stewards assistent, the UNIT
Lisa, Drone OP på UNIT
Get the idea?
Avsnittet ”Sleep No More” lämnade inget speciellt intryck på mig, men de fyra sista avsnitten (julavsnittet inräknat) var SÅ HIMLA BRA.
I ”Face the Raven” och ”Hell Bent” får vi äntligen träffa Maisie Williams igen i modern tid, då en av Claras vänner har blivit oskyldigt dömd för ett mord och har en tatuerad klocka i nacken som räknar ned. Det leder Doktorn och Clara till ett osynligt alien-kvarteret i London där Ashildir är ledaren. I ett försök att rädda sin vän tar Clara över klockan, och tror att hon är skyddad av Ashildir, men måste i slutändan betala med sitt liv.
I början så var jag rätt så besviken på hur man hanterade Clara Oswalds död. Hon är den kompanjon som varit med längst, tre säsonger, men som slutligen dog på grund av ett misstag. Jag ville ha en episk uppoffring, ett farväl värdigt en av seriens bästa karaktärer. Men hon gick till sin död villigt, accepterade det som inträffat, och det var starkt åtminstone.
Sen kom då ”Heaven Sent”, ett spektakulärt avsnitt som levererade allt jag någonsin kunnat önska i form av episkhet. Bokstavligt talat, it blew my mind. Det värsta med detta är att det är ett avsnitt med endast Peter Capaldi, som jag uttalat ogillar. Capaldi vann mig över till slut, den jäkeln!
I början av avsnittet finner han sig fast i ett fängelse där han blir jagad av en varelse som livnär sig på sanningar. Det finns ingen väg ut ur fängelset, så Doktorn spenderar all evighet fast i en ändlös cirkel där han strålas dit, upptäcker varelsen, spenderar dagar eller veckor med att fly, men lyckas aldrig undkomma varelsen. Han lyckas bara fördröja varelsen något genom att berätta olika sanningar varje gång varelsen försöker döda honom. Det gör att han vinner tid, och han hittar slutligen ett rum med en flera meter tjock vägg av stenhård kristall, som han inser är hans dörr ut. Han slår handen i väggen, gång på gång, tills varelsen hittar honom och attackerar honom. Doktorn dör långsamt medan han kryper tillbaka till den transportör-liknande enheten där en genetisk kopia av honom är sparad, och använder sina sista krafter till att ladda upp en ny Doktor medan han dör. Efter att ha upprepat samma scener i biljontals år (bokstavligt talat vid tidens ände) nöts väggen ned, och bakom kristallväggen hittar han slutligen Gallifrey, som dolts vid universums slut.
Om man trodde att detta var slutet på det episka avslöjandet så har man dock fel. För den efterföljande storyn i ”Hell Bent” visar att Doktor visserligen spenderat biljontals år med att försöka ta sig ut ur ett fängelse så han kunde komma tillbaka till Gallifrey, men att själva planen handlade om att ta sig dit för att rädda Clara. Han spenderade biljontals år med att bli torterad för att rädda Clara. Ain’t that epic stuff, then I don’t know what is.
I slutändan så resonerar Clara och Doktorn om hur deras relation blivit så destruktiv, hur mycket Doktorn satt på spel för henne och Doktorn kommer då fram till att det är bättre om hon glömmer bort att han funnits. Men problemet ligger inte hos Clara. Det är Doktorn som inte kan acceptera att hon dog, det var Doktorn som nästan förstörde världen, och därför är det bara passande när det i slutändan blir Doktorns minnen av Clara som suddas ut, medan Clara och Ashildir snor en Tardis och färdas vidare genom all tid och rum. Det är ett oerhört vackert slut på Claras historia, ett slut värdigt hennes karaktär.
Can we get a spin off, please?